Nervsystemets uppgift är att ta emot och att förmedla signaler från och till kroppens olika sinnen och kroppsdelar. Det gör att kroppens olika delar kan samarbeta.

Det centrala nervsystemet består av hjärnan och ryggmärgen. Hjärnan tolkar signalerna och ryggmärgen sköter kroppens reflexer och detta är indelat i det sympatiska och parasympatiska nervsystemets. Sympatiska nervsystemet styr kroppen framför allt när man behöver agera och det parasympatiska nervsystemet får en att vila, samla krafter samt återställa balansen i kroppen.

Dessa kan du inte styra över alla gånger eller kan man det?! Det beror på hur du vinklar det. Har du gamla trauman som inte är genomarbetade och samtidigt bygger på med nya då sätts det sympatiska på ”högvarv” …

Att känna en ständig press gentemot alla och även sig själ att alltid prestera på topp och bevisa, då går man ständigt på ”högvarv” och det sympatiska systemet är ständigt på slagit. Å´ vad händer med en kropp som går på ”högvarv” 24 – timmar om dygnet?! Svaret är enkelt. Först ger den oss en massa varningssignaler som är liknande vid stress symtom.

Här sätter vi stopp för nu är jag totalt tömd på energi, jag borde vara nöjd då jag ännu en gång tar mig in på världslistan över rankade ultralöpare. Men det är jag inte, trots att jag ”BEVISADE” både för mig själv och alla andra att jag klarade det.

Kroppen skriker efter mer dopamin och adrenalin, samtidigt som den bara vill sova! Jag brottas med dem där demonerna som aldrig vill lämna min hjärna. Den ena är starkare än den andra och så fajtas de om och om igen!

När skall lugnet eller tillfredsställelsen komma? I dag vet jag svaret!

Plocka fram din självkänsla och lita på den tills nästa inlägg!

Påslaget är redan så högt av frustration…

Hjärnan har slutat att fungera, irritationen växer och kroppen vill bara sova oavsett hur många timmars sömn den än får. En specialist läkare och psykolog blir inkopplad genom Svenska friidrottsförbundet.
Samtalen och besöken är tajta i början, men orken att ta sig till mötena tar så mycket energi att jag klarar inte ens kör till dem själv, utan jag får hjälp att ta mig både dit och hem.

Läkaren är världsvan och reser över hela världen och föreläser om just detta ämne som jag skall skriva om. Han förstår mig och jag honom. Tyvärr klickar inte jag och psykologen, undra varför? I dag vet jag!
Jag vann! Jag hade övertaget och det var inte det jag behövde där och då. Jag fick en ny samtalsterapeut.

Då jag hade pressat mig själv under så lång tid, utan riktig vila och återhämtning. Å´ samtidigt få en oskyldig dom över mig, blev detta droppen för koppen! Det ingen vet, är att mina få stackars vakna timmar gick åt att hålla huvudet över vattenytan för att klara det vardagliga livet. Resterande timmar sov jag bort. Hur skulle jag någonsin klara att komma tillbaka? Utan att få en massa mediciner instoppade i mig, då jag är emot allt vad läkemedel heter. Svaret från min läkare var en ren och skär lättnad från min sida att höra. Du skall ”läka i miljöer som ger dig lugn” och denna miljön var då skogen. Jag fick även en hel del redskap som jag skulle jobba med under denna resas gång. Just där och då gick min frustration mer och mer över till ”ilska” en ilska om orättvisa, hur fel allting kan tolkas av sociala medier, av avundsjuka personer mm.

Pendlandet mellan Kristianstad och Malmö gick från veckor till månader. Jag blev mer och mer säker på min sak om hur jag skulle ta mig vidare. Det enda sättet för mig var att ställa mig på startlinjen igen och BEVISA för både mig själv och andra att jag går för egen maskin. Men detta var vi inte alls överens om jag och läkaren, han menade att jag var inte redo. Det var alldeles för tidigt för mig att göra den resa redan då. Vi pratar inte om ett 5 km lopp utan vi pratar om ett ultra lopp, där du håller igång både det fysiska och psykiska i flera timmar.

Läkaren var väldigt tydlig med att säga: – Petra, jag har nu fått lära känna dig och jag vet mycket väl att du kommer att klara detta ultra lopp och du kommer även prestera på topp! Men det kommer också att kosta dig! Din kropp kommer troligtvis att stängas av efteråt pga den är helt slut och du har använt all din kraft till detta. ÄR DET VÄRT DET? FÖR ATT DU SKALL BEVISA NÅGOT SOM VI ALLA REDAN VET!? Där och då var det värt ALLT kan jag lova!

När ett nervsystem fungerar hela vägen, det är då maskinen kan rulla på…
Men matar vi den med fel information eller för lite vila kommer den sakta att dö ut…

Fortsättning följer…

Det finns inte så mycket tabu för mig längre, jag är för ”gammal” för att vara tyst….

Det är snart 1 1/2 år sen sist jag skrev här och jag har funderat många gånger om jag skall öppna upp
min blogg igen eller inte. Den enda som kan svara på det är egentligen bara jag själv. Så i kväll bestämde jag mig för att skriva några rader, om hur fort allting kan vända.

Du lever på adrenalinet, kickarna feedbacken och längtan! Hela du fylls av ett underbart rus, tyvärr varar ruset inte så länge, utan du måste fylla på det. I början vara ruset längre, men ju mer tiden går, så vill hjärnan bara ha mer. Du älskar det du gör, du riktigt längtar tills nästa gång det skall ske, men ju mer du pressar dig, desto tröttare blir din kropp! Återhämtningen blir längre och ruset vara inte lika länge…
Du försöker gång på gång, för hjärnan säger en sak men kroppen en annan. Till slut stänger kroppen av sig själv, bara för att du inte har lyssnat på varningssignalerna!

Det är alltid lätt att var efterklok, men det som är ens styrka är också ens svaghet. I detta fallet var faktorerna många, envis, målmedveten, svårt att sätta gränser och en längtan av kärlek. Varningssignal, på varningssignal kom. Men då gränserna var hårfina var det svårt att urskilja på vad som var vad.
Man kan kalla det ketchup effekten. Först kommer inget sen kommer allt!

Det jag kommer att skriver om är att bränna ut sig själv, när man är i sin livsform…

Ni kommer inte tro mig, för det gör jag knappt själv även om jag vet att det är så här mer eller mindre varje månad (bortsett från när jag mådde skit på riktigt) 

Veckan som har varit, kallar jag in min värld outstanding! 

Det är inte mycket som kan slå varken mitt mentala eller mitt fysiska då! 

Säg vad du vill till mig, men det fastnar inte på mig! Visst kan det såra till en viss grad. 

Att träna med mig den veckan, kan jag erkänna är inte lätt. Lätt utifrån att jag har ingen ”spärr” 

Distanspass kan bli till långpass! 

Jogg kan gå till tröskelpass! 

Intervall pass som jag i vanliga fall precis klarar på flack mark, kan genomföras i skogen! 

Sen kommer den här helvetets veckan som jag kalla den! 

Veckan då jag nästan lika gärna kunde gått i ide som björnen. 

Men naturligtvis gör jag inte det & kan inte heller. 

För mig är inte de röda dagarna i månaden de värsta, utan de är de gröna. (Helvetets dagarna) 

Kroppen STREJKAR på alla håll! 

Illamåendet är värst!

Helt omöjligt att ens försöka sig på en jogg..

Det bästa för mig dessa dagarna, är lugna promenader (alltså inte ens PW) & vinterbad! 

Någon mer som känner igen sig? 

Att bli frustrerad vet jag att det hjälper inte!

Jag måste acceptera & invänta veckan då inget kan stoppa mig för den är MAGISK! 

Jag är verkligen expert på att stänga av hela systemet när jag vill…

Jag har ju liksom gjort det under så många år i olika perioder, visst har det gynnat mig ibland
om man ser till min meritlista & hur jag har klarat av att hantera vissa ”jobbiga” saker här i livet, men är det värt det alla gånger att ha den ”gåvan?”
Nej, denna gången valde jag att vara klok!

Banan var inte optimal för mig (kanske inte för någon egentligen) Kurvorna var varken snälla eller få om man säger så. Lika för alla, jag vet! Men eftersom det var 102 vänster varv vi skulle genomföra & det är min dåliga sida. Min höft/ländrygg är inte hundra ännu & vi vet inte om den någonsin kommer att bli det heller, men vi jobbar på det, jag måste se det som ett nytt förhållningssätt.

För att ni skall få en inblick om hur sprang bifogar jag en bild här; runt en fotbollsplan som har ”raka hörnor” & in på arenan som har ”runda svängar” & ligger man då & trycker med höger sida lite mer, får vänster belastningen. Luften var kvalmig & sol var utmanande för oss. Några skuggiga partier hade det inte lagt in till oss

Jag kände av ganska tidigt in i loppet att detta kommer inte att hålla, så jag valde att kliva av.
Men jag fick pepp ifrån Linus & Jörgen att ge det en chans till & de tyckte på att det var lite väl tidigt att hoppa av. Så jag ryckte upp mig & försökte hitta ett steg som jag trodde på, men efter 50 km kände jag att nu måste jag vara realistisk & klok!

Klart att jag var grymt besviken på min kropp, jag var riktigt ledsen. Tänk dig själv att inte ha tävlat på 1 1/2 år & man har jobbat med målbilder, rehab.träning blandat med löpning & coaching utifrån alla hörn. Sen svarar inte kroppen när det där dax!

I dag är jag forfarande besviken, men jag ser det från ett annat perspektiv.
Jag var klok! Jag gick inte i sönder för att jag valde att stänga av mitt system! Jag ser att livet går vidare & att jag har så många fantastiska människor runt mig!
Sen vet jag att den dagen kommer då det är min tur, det var inte i söndags!

Att genomföra 50 km på den banan i den värmen & känna sig oförskämt fräsch dagen efter,
förutom min strålning förstås i ländryggen känns som att jag är inte helt ute & cyklar.

Hur kommer det sig då att jag hade denna strålning, jo för att mitt bäcken hade ”låst sig” så
att nerverna låg i kläm & jag fick inte riktigt med mig benet. Nu har jag dragit det till rätta på Plus praktik & jag joggar lätt redan…

Jag vill absolut inte ha någon medömkan i detta inlägget! Jag vill bara få fram budskapet att ibland är det bättre att stanna upp i tid & vara klok än att pressa sig för inget!
Det är du själv som skall igenom den tuffa perioden sen!

”Skall jag fortsätta att springa på min mentala kraft ”Run for your life” eller skall jag bearbeta detta & börja från grunden…

Smärtan inom mig gör ont, den gör mer ont än vad jag kan sätta ord på den. Den förföljer mig vart jag än tar vägen, förr kunde jag snöra på mig skorna & ge mig iväg. Å vips så var den borta (för stunden) kroppen fylldes ju av må bra saker! Men nu kan jag inte fly längre, ryggsäcken är så tung & överfylld.”

Jag stod i ett vägskäl & kroppen hade gett mig alla varningssignaler den bara kunde, men vad hjälpte det när jag inte lyssnad på den. OM jag hade lyssnat på den, hade livet varit annorlunda då? NEJ, det tror jag inte eller det vet jag att det inte hade. Jag tror att jag har fått denna gåva att vara mentalt stark för att klara smäll efter smäll & ständigt vara den ”Duktiga Petra”

1 år senare står jag här (+46 år gammal )& kan se tillbaka på varför nervsystemet på vänster sida la av… Jag hade ännu en gång pressat mig själv till att prestera, prestera på topp utan att vara nöjd. Jag ville mer!! Jag fortsatte att träna under den tidiga fasen i behandlingen, även om jag visste att kroppen skulle brytas ner & i samma veva åkte jag på ett diskbråk på L4-5. (Man kan ju undra hur stor sannolikhet i att detta skall inträffa samtidigt)

Smärtan inom mig blev bara mer & mer påtaglig & kraven utifrån ökade på mig.
Man ville inte se den ”Starka Petra” svag! Tillslut kunde jag inte stödja på mitt vänster ben eller sitta ner. Den strålande smärtan som tidigare bara höll sig runt ländryggen var nu strålande ända från tårna till nacken. Känseln var helt borta eller om jag skall vara ärlig så stängdes mina känslor av för att orka det jag gick igenom.

I dagsläget kan jag äntligen börja att känna glädjen i stegen jag sätter ner. Resan jag har valt kommer att ta tid, men jag vet också att fram kommer jag att komma, för här i skogen mår jag bra, även om backarna utmanar mig varje dag!

Det finns många jag vill tacka, men framförallt vill jag ge ”Mina killar” som coachar & stöttar mig i detta en extra eloge. Linus Wiren, Anders, P-O, Felix,Marco & Jörgen.

Dagboken fylls mer & mer av glädjande anteckningar … Inte bara bra snittider, utan hur underbara känslan är när jag ”flyger upp för backarna”…